Sigfridslegenden

Ikon på väggen i kyrkans kor. Konstnärinna: Gertrud Lindholm, Döderhult. Hon kallar ikonen för ”Stigfrid”.

Sigfridslegenden Gesta beati Sigfridi utformades i Växjö år 1206. Den engelske biskopen Sigfrid döpte kung Olov Skötkonung, enligt traditionen i Husaby källa, i Västergötland år 1008, och är därmed Sveriges förste kristne konung. Sigfrid dog 15 februari 1067. Hans reliker förvarades i Växjö domkyrka till 1612, då danskarna plundrade staden. Sigfrid avbildas i kyrkokonsten iklädd full biskopsskrud, bärande ett kar med tre avhuggna huvuden. De tre huvudena är symbol för Växjö stift. Sigfrids egen symbol är yxan, för hans kyrkobyggargärning. Sigfridslegenden finns, i utdrag, på bokbordet.
Se även Sigfrid (missionär) på Wikipedia.

Ur Sigfridslegenden
och Krönikan om Växjöstiftets första biskopar

”På den tiden fanns i Sverige en konung vid namn Olof, en ädel, vis, ja till och med gudfruktig man, ehuru hedning.

Sedan Gud upptänt hans hjärta, sände han bud till sin vän och bundsförvant, den engelske konungen Mildred, och bad att denne skulle sända någon, som kunde undervisa honom i den kristna tron.

Därför kallade den engelske kungen klerker och präster till ett gemensamt koncilium och där hölls många manande och fromma tal om den predikant som skulle sändas till sveakonungen. Men ändå fanns i en så stor skara av Kristi präster ingen som ville underordna sig en sådan mödosam sak för Guds sak, ty folkets vildhet var bekant för många och fruktan hade betagit deras hjärtan…

Då konciliet varat i tre dagar och ingen beslutat åtaga sig en så mödosam resa, uppstod i församlingen den helige Sigfrid, ärkebiskop av York,  en man av stort anseende, mycket from och synnerligen lärd i bokliga konster.”

”Såsom en Guds stridsman, icke skrämd av fruktan för lidande, utan skönt beväpnad med trons och kärlekens vapen, satte Gudsmannen sin förtröstan till Herren sin Gud.

Han hade de svåraste vägar att gå. Genom täta skogar, över branta berg och klippor kom han äntligen till det land som heter Värend och som är den allra sydligaste delen av Sverige.

Mycket gott fanns i landet, fiskrika floder, bin och honung, ängar och fruktbara åkrar, täta och vidsträckta skogar med talrikt villebråd.

Till denna bygd anlände som sagt den helige ärkebiskop Sigfrid av York allra först, och han kom, ledd av Herren, till den plats som numera heter Växjö.

Där har man till ära för detta helgon och den helige Johannes Döparen byggt en kyrka i sten, vilken är biskopssäte ännu idag.

Hans tre systersöner voro i hans sällskap; de tillhörde Cluniacensorden och hette Unaman, Sunaman och Vinaman.

Eftersom den helige mannen var medtagen av sina hårda mödor och ville stärka sina lemmar med vilans lugn, unnade han sig en kort sömn.

Gudsmannen somnade snart och fick se Herrens ängel komma i strålande skrud, tilltalande honom sålunda:
”Statt upp Du Guds älskade och följ mig!”
Han följde honom och ängeln förde honom bort till en plats, vilken ängeln med säkra mått utstakade för honom såsom platsen för hans blivande kyrka.

”Ärkebiskopen klädde sig i sin skrud och predikade för folket som kommit tillstädes…

Det fanns i landskapet tolv släkter…

och av dessa valdes tolv män …

och sändes till Gudsmannen …

för att vara hans talesmän inför allmogen …

När de tolv hörde hans ord blevo de alla omvända…

Biskopen lät anteckna deras namn för att Djävulen inte skulle ha möjlighet att vända bort deras håg från den rätta tron och för att sedan på den tolfte dagen låta döpa dem …

Därefter kom många dagligen till tro …

Då konung Olof fick spörja att Sigfrid kommit till hans rike sände han bud efter honom.

Sigfrid satte då sin systerson Unaman till föreståndare för den heliga kyrkan i Växjö.

Och denne fullgjorde sitt uppdrag med heder, Gud till behag och Djävulen till skam. …

Sigfrid predikade för konungen och denne antog kristendomen med hela sin familj och mycket folk… Men när Djävulen märkte att han svikits på den plats, dit Guds man först inkommit, ansträngde han sig på alla sätt att försöka förgöra systersönerna…

När deras medhjälpare bland folket fick se alla de dyrbara och vackra silverföremål som fanns i kyrkan, uppväckte Djävulen, alla goda gärningars fiende, deras åstundan efter föremålen och tankar på att låta döda systersönerna…

Om natten gick dessa Djävulens hejdukar in till systersönerna, avhöggo deras huvuden, vilka lades i ett kar och nedsänktes i den vid kyrkan belägna sjön, varefter de rövande bort alla dyrbarheterna…

Djävulen gladde sig över att ha kunnat triumfera så fasansfullt genom mordet på Guds tjänare.

Snabbt grep han till ondskans vapen och rasade våldsamt mot de kristnas nya plantering; med lastens gift sökte han fördärva de får som berövats sina herdars vård: han upptände vreden, upphetsade hatet, skärpte lystnaden och uppammade tvedräkten. En frestade han till avund, en annan fällde han med bedrägeri, en tredje störtade han genom högmod, en fjärde dräpte han genom svek, en femte befläckade han genom otukt, en sjätte dödade han genom mandråp.

Med sådan ondskans vapen överföll han de oförberedda och förde dem till helvetet.

När Sigfrid hörde att han systersöner voro mördade, tackade han Gud för att han hade frälsat dem från deras möda med Kronan…

När den helige Sigfrid återvänt till Värend fann han, som sagt, sina systersöner dödade …folket vacklade i tron och kyrkan lutade mot sin undergång.

Häröver sörjde han storligen.

Han lade nu möda till sin sorg, genomvakade nätterna i bön och predikade och förmanade om dagarna, sörjde över alla dem som fallit i synd, stärkte några i tron och omvände andra till denna och befäste dem i tron och sparade icke sig själv i Guds tjänst.

Vid den tiden bad den helige mannen beständigt att Gud nådeligen måtte visa honom vad som blivit av hans systersöner. En natt gick han ut ur sitt tjäll och strävade längs den sjö som ligger vid Växjö kyrkogård.

Han fick då se tre ljus i sjön, glimmande som klara stjärnor, och de svävade mot den östra stranden.

När Herrens man såg detta blev han glad, prisade Gud och skyndade snabbt till detta ställe.

Då dessa ljus nalkades land drog Herrens man skorna av sina fötter och vadade ut för att möta dem.

Guds helgon förstod att han blivit bönhörd av Herren och begynte lova Herrens underbara och outsägliga barmhärtighet, som låter sina helgon värdigt förhärligas i himlen och på jorden…

Han fann ett träkar med tre huvuden och en stor sten bunden därvid. Han tog upp karet och förde det i land…

Deras huvuden syntes så friska och oförmultnade som om de samma timma blivit avhuggna från kropparna…

Sedan kom konung Olof med väldig krigsmakt till Värend och dömde där mördare och sammansvurna som anstiftat dråpen på helgonen till ett rättvist straff…

Han gav kyrkan godsen Hov och Thiudby till evärdelig ägo…

En lång tid ytterligare tjänade Sigfrid Gud i ödmjukhet och fromhet och for sedan på sin ålderdom till Herren, som han alltid trofast tjänat. Och hans kropp jordades i Växjö, på den plats som Gud utvalde åt honom.”

 

Sigfridslegenden Gesta beati Sigfridi utformades i Växjö år 1206.

Biskop Sigfrid döpte kung Olov Skötkonung, enligt traditionen i Husaby källa, i Västergötland år 1008, och är därmed Sveriges förste kristne konung.
Sigfrid dog 15 februari 1067. Hans reliker förvarades i Växjö domkyrka till 1612, då danskarna plundrade staden.
Sigfrid avbildas i kyrkokonsten iklädd full biskopsskrud, bärande ett kar med tre avhuggna huvuden.
De tre huvudena är symbol för Växjö stift.
Sigfrids egen symbol är yxan, för hans kyrkobyggargärning.

 

Kollektbön

Herre, vår Gud,
du som sände din tjänare biskop Sigfrid
att låta hedendomens mörker ge vika
för ljuset av nådens evangelium,
giv oss kraft att som han stå fasta i tron
och prisa ditt Namn
i framgång och motgång, i sorg och glädje.

Genom Jesus Kristus, vår Herre.

AMEN